Barns och ungas syn på lek
Jag kommer nu att återberätta hur några av de barn och unga som jag har pratat med uppfattar Andys lek med sina leksaker, samt hur de ser på den egna leken.

Jag är hembjuden till systrarna Hanna, 13 år, och Alice, 6 år, som själva leker mycket, både med och utan leksaker. Vi sätter oss tillrätta i den stora soffan i vardagsrummet och tittar på en scen ur filmen som föreställer Andy då han som leker med sina leksaker. Jag finner denna scen intressant eftersom det är en metaberättelse. Det vi som betraktare ser är en berättelse som Andy skapar genom leken med sina leksaker. Det är en berättelse i berättelsen samtidigt som den beskriver vuxna människors syn på hur barn använder sig av sina leksaker.

Hanna och Alice beskriver det som sker så här.

Hanna: Det är ett tåg som kommer och det ska över en bro. Och sedan blir det typ en smäll i tåget så kommer herr Potatishuvud upp och han är ond. Han har med sig pengar som han har snott från det här tåget. Sedan kommer Woody….

Alice: Och slänger ett rep runt honom så att han ramlar.

Hanna: Ja och då kommer hans fru som också är ond. Herr Potatoe heads fru och då så slår hon efter Woody så att han ramlar av tåget. Men då kommer Bullseye, hans häst och hans kompis Jessie och räddar honom. Sedan ska dom fånga dom här elaka paret, men då så har han lagt bomber på den här bron som alla är på väg över och då spränger han den och sticker därifrån så att Woody måste rädda barnhemsbarnen (penntrollen) som sitter i tåget.[1]

Scenen övergår efter en stund till en pojkes lek med leksaker sett ifrån hans mammas ögon då hon filmar honom med videokameran. Genom mammans film får vi sedan följa flera klipp från pojkens vardag tillsammans med sina leksaker. Hanna beskriver skeendet som att vi nu får se vad det egentligen är för någon lek som Andy leker. 

Hanna: Att det är så här papperslåda, att han har byggt upp en fantasivärld. Han har inte så mycket grejer egentligen. Att han började leka någonting nytt när hans lillasyster kom in och förstörde.[2]

Genom att omvandla bilderna från filmen till ord använder Hanna och Alice sin visuella läskunnighet.[3] Det vill säga att tänka och lära sig i bild[4] I deras samtal blir det synligt för dem hur Andy skapar sin egen fantasivärld med hjälp av det visuella språk som leksakerna erbjuder. Hanna och Alice sätter sig in i och skapar förståelse för hur Andy upplever leken med sina leksaker. Men då vi genom Andys mamma får inta en vuxen persons syn på leken säger Hanna att det är så här som leken egentligen ser ut. Jag kopplar samman detta med den syn på fotografiska bilder som tidigare varit dominerande. Nämligen den att fotografiska bilder åteger verkligheten så som den faktiskt är. Videokameran som Andys mamma använder kan därför vara avgörande då Hanna antyder att den vuxnas syn på leken är den ”riktiga”.  Skillnaderna mellan de två sätten att förstå leken på blir även tydliga i ”Filmen om mäklarna” där Hanna och Alice gestaltar en ”verklighet” som för betraktaren kan framstå som både rörig och osammanhängande men som för systrarna är någonting självklart.[5]

När jag träffar Sandra, Sara och Valter på deras fritidsgård inleder vi med att prata om Andys relation till sina leksaker. Sara och Valter har den uppfattningen att Andy älskar sina leksaker över allt annat på Jorden och att han leker med dem varje dag. De beskriver Woody som en favoritleksak, vilket både befästs genom Andys sätt att leka med dockan i förhållande till de andra leksakerna och genom musiken. 

Sara kommenterar att hon aldrig har lekt så där mycket med sina leksaker. Hon tror att det kanske kan bero på att hon håller på mer med teknik. Hon tillägger att i dagens samhälle är alla små och stora barn så fixerade vid TV att det inte finns så mycket tid kvar till lek och leksaker. Valter håller med Sara och säger att han själv spelar mycket TV-spel med sina kompisar.[6]Hanna däremot, ger en annan bild av den egna leken. Hanna leker mycket med sin syster och hon berättar att de leksaker som hon tycker mest om, som hon leker mest med, får en egen liten personlighet. 

Hanna: Ibland kan man känna att ”det är orättvist att jag tar med dig igen”. Eller att det är orättvist att ”Jag inte leker med dig”. Men sedan så byter man ju också lekar. Ett tag lekte vi mycket med Penntrollen till exempel. Och ett tag mycket med Barbiedockor. Man kan känna sig lite elak ibland tycker jag. Som att man lämnar dom. Det känns som att dom har ett eget liv…[7]

[1] Intervju med Hanna och Alice 10 mars 2011
[2] ibid
[3] Sparrman Anna (2006) Barns visuella kulturer: skolplanscher och idolbilder, Studentlitteratur AB, sid 71
[4] ibid, sid 53
[5] Hannas och Alices berättelse om mäklarna 8 maj 2011
[6] Intervju med Sara, Sandra och Valter 15/3 2011[7] Intervju med Hanna och Alice 10 mars 2011